Då var vi framme vid sista kapitlet av Slå ska det låta, intervjuserien med ett gäng svenska trummisar som jag personligen uppskattar väldigt mycket. David Hagberg, tillika trummis i Cut City och en del av det eminenta skivbolaget Deleted Art Records är sist ut. Jag är övertygad om att det ligger en förbannelse över Cut City – har nämligen aldrig lyckats se dem live. Någonsin. Inte ens på hemmplan, 5 minuter från min lägenhet på Debaser. Hur som helst så hoppas jag att det ges fler tillfällen, för är det något band som du borde kolla upp under 2010 så är det Cut City. Börja med första EPn och jobba dig sedan framåt. Har du vuxit upp med skivbolag som ThreeOneG, GSL och Gravity så kommer Cut City garanterat att falla dig i smaken. David Hagberg, var så god!

Berätta om hur och varför du började spela trummor
Det hela började när jag var fyra när min morsa gav mig ett trumset i julklapp. Sen spelade jag från och till i några år. Gick till och med kommunala musikskolan och sånt men det va inte förrän jag va drygt tretton som jag verkligen fick upp intresset. Började ta trumlektioner, spelade i en massa skit band. Hade en äldre kusin som lirade trummor som jag verkligen såg upp till och hade det inte varit för honom så hade jag nog inte fortsatt spela. Han peppade verkligen upp intresset och visade mig en massa schysta grejer.
Sen dess har jag hållt på. Spelat i en rad konstallationer bla White Knives, Kristian Anttila, Cut City och en massa massa kortlivade projekt. Har lite nya projekt på gång som jag ser fram emot!

Har du någon ”trumidol”? Någon som är exceptionellt intressant som du har som förebild?
Nja jag har väl ingen direkt favorit trummis. Det finns för många bra som håller på med helt olika musikstilar för att välja endast en. Elvin Jones, Tim McIntyre, Ray Luzier, Danny Carey, Thomas Strønen, Morten J. Olsen, Mario Rubalcaba, Gabe Serbian är några jag gillar för att nämna några stycken.

Hur värmer du upp inför en spelning? Har du speciella rutiner som du alltid följer?
Jag kör lite enkla slagövningar innan spelningar för att värma upp lederna. Stretchar lite. Mer än så blir det inte. Ingen alkohol. Man spelar fan så mycket bättre har jag märkt!

Vad spelar du på för utrustning?
Jag spelar för tillfället på ett Yamaha Maple Custom set, Maple Custom Absolute virvel, Zildjian A Custom cymbaler och Zildjian New Beat Hi-Hat. Hi-Haten har hängt med i tolv år nu och jag skulle bli helt förkrossad om den går sönder eller nåt.

Annonser
Mattias Rasmusson är mannen som praktiskt taget lever i en turnébuss. Sådan är min bild av Mattias, trumslagarpojken som hunnit turnera världen över med flera olika band. Jag har aldrig riktigt lyckats hänga och umgås med honom men Mattias har liksom alltid funnits i den svenska hardcore-scenen. Sedan jag började gå på spelningar i unga dagar så har jag med jämna mellanrum stött på Mattias, både på spelningar i Sverige och utomlands. Har alltid uppfattat honom som en stabil kille med hjärtat på rätt plats. Idag hittar du honom bakom trumsetet i Dead Vows och Blessings, bakom gitarren i Anchor och med basen i The Eight Arms. Jag är mycket stolt och att få presentera Mattias svar på intervjun och jag kan egentligen inte tänka mig en bättre kandidat att berätta om sina erfarenheter bakom trumsetet. Bring it on! 

– Berätta om hur och varför du började spela trummor
Jag tror att ett frö såddes i mig när jag och brorsan brukade glo på GUNS N ROSES-live-videos som ungar. De fick mig att vilja spela musik och vid något tillfälle kom jag på att man kunde trumma på knäna eller allehanda prylar som kom i min väg. Därifrån dröjde det dock väldigt länge innan jag började försöka förverkliga det hela och om det hade kännts lika autentiskt att spela luftgitarr hade jag kanske aldrig peppat trummor heller. Slash och Anders Limpar var mina idoler på den tiden så vem vet hur det hade kunnat sluta. Det var i vilket fall som helst någonstans där och på det viset som det började. Tror jag satt bakom ett trumset i 8:an första gången. Spelade i ett eller två bedrövliga hc-band hemmavid ett kort tag och plockade upp det igen ett par år senare runt 2001 efter att ha försökt mig på att sjunga i ett par band. Sedan dess har jag försökt veta mina begränsningar och hållt mig till trumpallen. Det började med SET MY PATH, fortsatte med SEPTEMBER MALEVOLENCE och THE SMACKDOWN där jag verkligen fick möjlighet att utvecklas mycket. Spela snabbare(!) och turnera mer än vad jag gjort tidigare. Vidare hamnade jag i DEAD VOWS och ANCHOR som fortfarande finns. De enda banden jag fortfarande trummar i idag är DEAD VOWS och BLESSINGS dock.

– Har du någon ”trumidol”? Någon som är exceptionellt intressant som du har som förebild?
För länge sedan hade jag sagt David Sandström, Dennis Merrick från EARTH CRISIS eller Tim Redmond från SNAPCASE. De har alla betytt mycket. Men nu för tiden jag vet inte. Thomas Hedlund har jag alltid gillat. Han kan allt och är jävulskt smakfull tycker jag. Bill Stevenson har ett väldigt karismatiskt sätt att spela på också, han gillar jag. Jag måste säga att jag på senare år tappat beundran och fascination för teknisk brilljans och flash dock. Det jag peppas mest av nu för tiden är sväng och hjärta snarare än teknik.

– Hur värmer du upp inför en spelning? Har du speciella rutiner som du alltid följer?
Jag värmer verkligen aldrig upp, trots att jag vet att jag borde. Speciellt när man skall banka och slå 50 dagar i rad kan ju det vara en bra grej att inte bara sätta sig och slita. Har lovat mig själv att jag skall börja göra det men å andra sidan finner jag aldrig riktigt tiden. Det är alltid något man måste göra innan spelning. Rigga på sin skit eller hjälpa någon annan rigga på sin skit och allt.

– Vad spelar du på för utrustning?
Ett gammalt dassigt Pearl Export jag fick av en vänlig själ under SMACKDOWN-dagarna. Det stod i ett förråd täckt av BATTERY-klibbor. Jag tackade och tog emot Sedan dess har jag misshandlat, demonterat, slipat, oljat och slipat igen för att lacka det. Inget att skriva hem om men det låter ok och har tagit mig igenom 400 spelningar och inspelningar på en höft så det finns en hel del kärlek i det. Kaggen låter stabilt och med en bra virvel till funkar det fint. Det enda jag någonsin köpt är cymbaler. Kör mestadels på Zildjan Avedis-serien. Gillar den. Låter bra, låter mycket, någorlunda allsidiga, lagom pris och klarar mycket stryk. Allt jag spelat på innan slog jag sönder på en kafferast.

Jag kommer ihåg de första gigen med The Cutting Edge där nån liten skitunge satt och manglade på bakom trumsetet. Denna lilla man visade sig vara självaste Julian Guedj. Julians kompromisslösa spelstil har alltid imponerat på mig, han spelar så satans snabbt och precist. Alltid en fröjd att se honom bakom trummorna, oavsett vilket band det gäller. Julian spelar idag med Sista Sekunden och Atlas Losing Grip, två av Malmö/Lunds finaste band. Tack för svaren Julian, det är ett stort nöje att få presentera dina svar!

– Berätta om hur och varför du började spela trummor
När jag var yngre var det självklart att jag skulle spela något instrument. Pappa spelade alltid gitarr och även min äldre bror hade börjat med det. Men gitarr var inget för mig. När jag var riktigt liten fick jag gå på en rytmikkurs för barn eftersom mina föräldrar tyckte jag var lite väl överenergisk! Det minns jag inget av, eller jo, en stor sal och barn i ring är väl vad rytmikkurs säger mig. Längre fram var jag först intresserad av cellon, men vid 10/ 11 års ålder ville jag börja spela trummor. Min granne sålde av ett gammalt Pearl Wood Fiber Glas till mig och erbjöd sig som min trumlärare. Vi började, men efter ett tag tyckte jag det här med läxor och övningar var tråkigt. Istället lyssnade jag på låtar och tillsammans med min pappa försökte vi klura ut trumkompet i låten ”Streets Of Philadelphia”. Min bror startade ett band när han började på gymnasiet och de började repade tillsammans. En dag kunde deras trummis inte komma och då fick en 11årig jag hoppa in. Det hela slutade med att jag blev deras trummis och eftersom min bror då gick på gymnasiet, fick vi chansen att spela live och jobba i gymnasiets egna studio. Efter det flöt allt bara på och jag började senare själv på gymnasiet. Jag läste musik och började spela tillsammans med andra människor än min bror. Vi startade flertalet band och körde många helger 50 mil för att spela 30 min och sedan 50 mil tillbaka. Efter gymnasiet ringde Andy från Sista Sekunden upp mig och frågade om jag var sugen på att lira punk och åka till Japan. Ja, varför inte? Jag hade tidigare läst i Sydsvenskan om att Sista Sekunden skulle till Japan vilket hade gjort mig avundsjuk. Nu var det helt plötsligt jag som skulle dit, Fett! Nu, 3 år senare, har vi i Sista Sekunden nästan gjort allt man kan göra. Vi har varit runt om i världen och spelat, varit i Europa flertalet gånger och turnerat Sverige 100 ggr om. I sommar är vi aktuella med en ny skiva och spelar på festivaler som Hultsfred, West Coast Riot, Deadfest med flera.

– Har du någon ”trumidol”? Någon som är exceptionellt intressant som du har som förebild? Varför just denna person?
Jag lyssnade rätt mycket på band i stil med Refused, Millencolin, Satanic Surfers och The Ataris när jag var yngre. Mina största förebilder då var just Davis Sandström från Refused och Rodrigo Alfaro från Satanic Surfers. Jag var mycket inponerad av den energi , teknik och snabbhet de båda utstrålade. Jag kunde inte begripa hur det ens var möjligt att spela så som de gjorde. Kunde aldrig tro att jag skulle kunna göra något liknande. Men många års spelande och kämpande gav resultat. Jag spelar nu tillsammans med Rodrigo i Atlas Losing Grip och det är verkligen en mäktig känsla att spela tillsammans med någon som varit en stor förebild. Vad det gäller förebilder nu, kan jag inte riktigt komma på någon speciell. Jag är mer inspirerad av andra spelstilar än vad jag själv spelar. Lyssnar en del på jazz och mer melodiös musik.

– Hur värmer du upp inför en spelning? Har du speciella rutiner som du alltid följer?
Alltså, det här med att värma upp är verkligen skitviktigt. Det känns i armarna nu att man varit kass med att värma upp. Jag kan säga att jag själv aldrig riktigt lyckats att värma upp. Har varit lite avskräckt från att värma upp, då jag de senaste gångerna fått stadiga betongarmar efter uppvärming. Kommer ihåg att jag satt och värmde upp rätt länge innan vi skulle gå på scenen på Augustibuller 08 (eller när det var), men väl på scenen var ja helt jävla tjock i armen och det var fan plågsamt. Efter det så sätter jag mig alltid och kör rakt på sak! Om någon har bra tipps på hur de värmer upp, så tipsa mig!

– Vad spelar du på för utrustning?
Med Sista Sekunden har jag i nuläget ett skitfett Tama Starclassic Bubinga Omni Tune. Bubinga är ett mörkt och attackrikt träslag och Omni Tune innebär att man kan stämma båda skinnen från slagskinnen. Jag spelar på storlekarna 12, 16, 24. Men på Sista Sekundens senaste inspelning använde jag ett gammalt Premier-kit från 60-talet. Det lät kanonbra så nu funderar jag på att sälja av mitt Bubinga och köpa ett riktigt gammalt kit. Så om någon vill köpa mitt Bubinga-kit…

Med Atlas Losing Grip spelar jag på ett Tama Superstar Hyperdrive med storlekarna 8, 10, 12, 16, 22. Hyperdrive innebär att pukorna är grundare än vanlig vilket ger dem en fetare attack! Attack på pukorna är viktigt om man spelar lite snabbare.

Jag är nöjd med båda mina kitt och har tillsammans med Elmelids Musik i Höör fått ett bra sammarbete med Crafton Musik AB , som har gjort båda mina trumköp möjliga!

Alright, då var det dags för Christoffer Öberg från albumaktuella Yamon Yamon, vars skiva precis släppts på Tenderversion Records. Christoffer är en gammal internetvän till mig, tror till och med att vi först började prata på Skunk.nu. Vad han glömt att nämna nedan är att han även spelade gitarr i Sveriges bästa och troligtvis minst omtalade emoband, The Hope & The Failure, Sveriges svar på Circle Takes the Square,  City of Caterpillar med en stänk av Mogwai. Idag håller han i trumpinnarna i Yamon Yamon. Kolla upp allt han spelat i, det är bra grejer! Imorgon kommer Julian från Sista Sekunden med sina svar, glöm inte det ffs!
– Berätta om hur och varför du började spela trummor
Allt började med att jag som alla andra barn spelade på kastruller när jag var liten, men mitt första instrument var gitarr, som jag började spela när jag var 13 år. Trummorna var dock som en besatthet jag inte kunde släppa.
när jag var 14-15 år och skrek i ett hardcoreband brukade jag, när trummisen gick på toaletten, sätta mig och spela trummor och det var dom roligaste 5 minuterna det repet. Efter det ville jag inte spela något annat än trummor, så jag började göra det hela tiden och sökte Wiks Folkhögskola utanför Uppsala efter gymnasiet där jag spelade jazztrummor typ varje
dag i ett år. på Wiks Folkhögskola startade jag, och min kompis Jon, bandet Yamon Yamon. Jag spelade trummor och gitarr och Jon sjöng och spelade bas + gitarr. Vi spelade postrock och ville låta som Mogwai och Sigur Rós. Jag spelade även trummor i ett band som hette What Happens In Vegas, Stays In Vegas, under några år men nu spelar jag bara trummor i ett band och det är Yamon Yamon.

– Har du någon ”trumidol”? Någon som är exceptionellt intressant som du har som förebild?
Jag har tre ”trumidoler”. Trummisen i Fugazi. John McEntire, från Sea & Cake och Tortoise och Nate Kinsella från Joan of Arc och Make Believe.

– Hur värmer du upp inför en spelning? Har du speciella rutiner som du alltid följer?
Jag hoppar lite upp och ned och dricker vatten och äter helst inte så mycket mat.

– Vad spelar du på för utrustning?
Jag spelar på ett hopplockat vidrigt set som håller på att falla isär, men det låter rätt okej ändå tror jag.

Anna Tomlin // Audrey

Anna spelar trummor i det alldeles underbara  bandet Audrey. Har du en sweet tooth för ex. Sigur Rós eller Múm så kommer du alldeles säkert tycka om Audrey minst lika mycket. Jag vill tacka Anna å det ödmjukaste för hennes medverkan. Glöm nu inte att kolla upp Audrey! Imorgon får du träffa Goran Bartol från Stay Hungry/Outlast.

– Berätta om hur och varför du började spela trummor
Jag började spela trummor när jag och två nyblivna vänner startade ett nytt band. Det måste ha varit 2002 och det blåste nya vindar. Vi hade alla nyligen slutat i andra band och var egentligen gitarrister alla tre. Jag kände mig dock väldigt dragen till trummorna som stod lite gömda och glömda i ett hörn av vår repa. Så hittade vi världens finaste cellist/pianist och en av de kvarvarande gitarristerna bytte in gitarren mot en bas och så blev vi bandet Audrey. I början spelade vi väldigt, väldigt långsam musik vilket gav mig utrymme att dels hinna med att hålla takten och att experimentera och hitta ett sätt att spela på som jag gillade. Audrey är det enda bandet jag spelat trummor i, med undantag för lite småprojekt här och var.

– Har du någon ”trumidol”? Någon som är exceptionellt intressant som du har som förebild?
Jag har alltid tyckt om David Sandströms trumspel. Han var nog min trumidol förr i världen i alla fall. Annars gillar jag Bat For Lashes live-trummis jättemycket. Valentina Mageletti tror jag hon heter.

– Hur värmer du upp inför en spelning? Har du speciella rutiner som du alltid följer?
Brukar peppa med bandet och se till att man inte känns stel och kantig i kroppen.

– Vad spelar du på för utrustning?
Jag spelar på ett underbart premierset i vit pärlemor från sent 50-tal/tidigt 60-tal.

Rollen som trummis i ett band har alltid fascinerat mig. Som en nyckelperson i bandet håller denna (förhoppningsvis taktfasta) människa två pinnar och bestämmer rytmen och hastigheten genom låtarna. Vare sig det är delikata små välplacerade trumslag i en postrock-dänga eller hypersnabbt grindfräs så är det alltid lika fantastiskt att upptäcka en riktigt bra trummis. Själv håller jag Mike Justain (Hassan I Sabbah, The Red Chord, Trap Them, 108 m.fl), Anders Jakobsson (Coldworker och Nasum) och Ben Koller (Converge, United Nations, Acid Tiger) som mina top 3-trummisar.

Du kommer nu att få bekanta dig med ett par av Sveriges bästa och mest intressanta trummisar i en intervjuserie kallad ”Slå ska det låta” (tack till Johan Plambeck för bra namn). Jag bad dem alla svara på ett par frågor för att få veta mer om dem och deras bakgrund som trummisar. Först ut är Erik Hall från Malmöbandet Crowpath. Sedan följer det en kavalkad av grymma trummisar och imorgon får du bekanta dig med Anna Tomlin från det underbara Göteborgsbandet Audrey.

Erik Hall // Crowpath

– Berätta om hur och varför du började spela trummor
Jo, det var ju liksom aldrig meningen att jag skulle börja trumma. Jag lirade runt -92 i ett punk/hardcore/pop-band som hette Borp Meep (kan även ha varit det lite tuffare bandet Rehab Fugitives, minns inte riktigt) och jag var då en av två gitarrister. Vår trummis var väl den som var mest musikalisk så han skrev även en del av riffen. Jag minns att han under en repning skulle visa vår andra gitarrist ett riff och eftersom jag kunde trumma lite fick jag hoppa in och kompa och sen bytte vi aldrig tillbaka. Jag hade ett par band som gittarrist men som trummis har det varit Borp Meep, Rehab Fugitives, Dirty Disco Queen, Murinus, German Youth, Crowpath, The Kuksugers och Tellusian. De tre senare banden är fortfarande aktiva.

– Har du någon ”trumidol”? Någon som är exceptionellt intressant som du har som förebild? Varför just denn person?
Alla bra trummisar har ju varit inspirerande, särskillt bra trummisar som man turnérat med och sett spela varje kväll. John från Cephalic Carnage var skoj att kolla på och en riktigt bra och fiffig trummis. Jag har nog aldrig haft nån trum-idol, men när jag såg Today is the day med Brann Dailor på Smålands (Johan, du vet när detta var) så blev nog alla som var där sjukt impade av hur grymt det var, precis som på skivan och ännu bättre. På just den plattan spelade han så roligt, han var ju bra med Lethargy och sen med Mastodon men jag skulle nog säga att det är hans finaste stund som trummis, och vilken jävla platta det är! Det finns ju så många olika sätt att spela trummor på, en del har ju bara ett sjukt bra sväng medan andra har nåt annat. Det finns ju också trummisar som är mer Göran Kropp-trummisar, typ John Longstreth från Origin. Man skäms liksom samtidigt som man inte kan låta bli att bli lite upphetsad av hans trummande, det går så onödigt fort och händer så otroligt mycket att man inte kan låta bli att imponeras på samma sätt som när man läste om nån 3-åring som seglat jorden runt ensam. Det är en fin linje mellan trummande och elitidrottande, när vi lirade med Origin så värmde trummisen upp i 2 timmar före giget! Kolla in mannens trummande på Youtube. Måste också nämna trummisen från Ulcerate som jag tycker förtjänar en omnämning.

– Hur värmer du upp inför en spelning? Har du speciella rutiner som du alltid följer?
Jag värmde aldrig upp förrän vi åkte ut med Sayyadina och trummisen Ove berättade en massa skräckhistorier om pajade axlar och handleder. Jag försöker värma upp lite men jag brukar glömma det och det brukar straffa sig i form av ryggont. Jag ska verkligen bli bättre på att värma upp, nyårslöfte 2011! Rutiner jag alltid följer är väl att drick öl innan. Sen har jag en ovana att börja skruva och ändra på uppsättningen innan giget.

– Vad spelar du på för utrustning?
DW colletors series. 10″ 12″ 14″ och 22″ Baskagge. Axis Longboard dubbelpedal (fast man byter ut klubborna för dom är kassa). 5,5″ djup Premiervirvel i stål. 5A stockar av varierande märke. 2 st 16″ zildjian crashar, 1 st 14″ sabianhihat, 1 st 20″ pingride, 1 st 20″ paiste china och 2 st zil-bel, 8 och 10″.

Earth Crisis logo

”This is more than a mentality or lifestyle, it’s a commitment to separate ourselves from things that involve cruelty to animals”

Under en alldeles vanlig aprilkväll under förra året gästade bandet Freya, med tillhörande smått legendariska frontfiguren Karl Buechner, Köpenhamns i särklass bästa scen – Loppen. Jag har alltid föreställt mig Karl, (EARTH CRISIS-KARL FFS!!) som en såndär stor bulldozer som kör över folk, biffig, självsäker och allt det där. Döm av min förvåning när jag får möta en liten, knubbig, blyg och timid snubbe (gubbe kanske är ett mer korrekt ordval). Han vart i alla fall ganska lustig att prata med och resultatet av vår lilla pratstund hittar du nedan. Glöm inte att kolla upp nya Earth Crisis-skivan. Smått briljant, en aning komiskt och helt klart lyssningsbart. Länkar till Myspace och Spotify hittar du längst ner. Let the roundups begin!

How did you get in to hardcore music from the start?
My cousin who was a couple of years older than myself played bass in a band called Crucifixion of Christ and I got in to skateboarding when I was around 12 or 13 years old. At the time, if you’d open up a Thrasher magazine they’d do different band profiles, like on Verbal Assault or the Cro-Mags. Through my cousin I started to listen to bands like Youth Brigade, 7 Seconds and Minor Threat and from there it just progressedTell me about starting your first band. 

Why and when did you feel like ”Maan, I want to start a band and we’re going to sound like this and sing about that…”?
I loved the energy of hardcore. Basically, we would listen to that music to get ourselves amped up to skate. I had a big half pipe in my yard and some of the other guys had ramps too. One guy had a one in his bar, another guy had one in his garage. We took it very seriously and that was pretty much the soundtrack of our youth. As we started to get a little older we started picking up instruments ourselves. I played bass in my very first band called Mainforce Patrol and we were influenced by the bands we were listening to the most like Conflict but the music I identified with most was obviously the straight edge bands and I recognized myself as a part of that at age 16. I never at any point experimented with drugs, alcohol, smoking or promiscuity. I saw examples that other people had set that those types of behaviours and activities would lead to problems.
Was the straight edge thing something big in the skate scene where you grew up or was it something that you picked up yourself?
It wasn’t big in the scene but it was a part of it to an extent. 

Do you remember the first song you wrote with Earth Crisis?
Earth Crisis actually started in 1989 again with myself originally playing bass. We tried out DJ who ended up doing vocals for Path of Resistance, and it was me and Jesse Buckley on drums and John Mosman, the singer from a straight edge band from Utica, New York on guitar. We played a couple of shows but that line-up fell apart. I kept the idea live and kept writing songs and eventually joined up with Mike Riccardi, Scott and Bulldog. We started playing together in 1991 and the ‘All Out War’ 7″ came out in 1992 and I had obviously taken over the vocals. So I think our first song was All Out War. We did have a couple of offers from record labels but we chose to go with a friend’s label called Conviction Records for that 7″. 

At what point did you feel that Earth Crisis became a full time band? Did you have to quit school/work to make time for the band at that point?
Earth Crisis became a full time touring band in 1993. In the summer we went out and recorded the ‘Firestorm’ 7″ at Mars in Cleveland. After that we did the All Out War tour and we went as far north as North Dakota and as far south as Florida and as far west as New Mexico. That was a pretty exstensive tour for a band as green as we were at the time. 

How supportive were your parents when it all started to move for you guys? Were there ever any conflicts with your parents wanting to keep you in school?
There were some conflicts because we were all pretty young. I think that some of our parents were surprised to see how far we were going on our own as far as travelling went. But they were supportive, they recognized straight edge for what it is which is a positive thing. They could see that it was having an effect and that people were appreciating the band so they were all very supportive. Once our van broke down in a snowstorm in Conneticut and Scott’s mother came and rescued us and when Scott got arrested on a summer tour his mom came and bailed him out, so yeah, they were helping us out. 

Looking back at the hardcore scene that you grew up with and the hardcore scene of today, where do you see the biggest differences?
I think that things are very fractionalized now whereas in the past there was more diversity and sound. There were more interesting and challenging ideas being put forth by bands. You could go see the Cro-Mags, Shelter or 108 who were promoting their Krishna beliefs or you could go see a band like Believer or the Bad Brains singing about Christianity or you could see bands from the more skinhead side of things like Agnostic Front or Warzone. Hardcore was a marketplace for different ideas, different solutions and approaches to life and I thought it was very interesting. It was amazing too to think that bands that we had been going to see and supporting and singing along to when we were in high school, we were now sharing the stage with. It was an incredible time. I’m not saying that there aren’t bands that aren’t creative now, there definitely are. But I think it’s weird how within one scene there can be like three scenes. There’ll be the punk scene, the straight edge scene and then a more of a posi core scene and they don’t support eachother’s shows necessarily and I think that’s bizzare. It’s a very clique type mentality that I think is a waste.During the past years we’ve seen mainstream bands adopting hardcore elements in to their music and looks.
Do you see this “behaviour” as something that eventually will de-politizise hardcore music?
I think if you look at some of the Seventh Dagger bands or Catalyst bands there are plenty of very political bands but I think since there are some many nowadays that different scenes are fractionlized some people might be missing out on things that they would otherwise appreciate. I think that labels like Seventh Dagger and Catalyst are doing a good job at keeping that alive. 

Earth Crisis re-united. Why now? When and how did you decide that the time was ”right” now?
I think first we should address why Earth Crisis concluded at the beginning of 2000. We had all worked on the band since we were teenagers. By the time we had reached 2000-2001 we were all adults, we were married and were starting families. Scott and Dennis, the drummer and guitarist, were planning to move to California with their wives. I had a son, Bulldog had a son, Eric was getting ready to get married to his longtime girlfriend, so things were changing. Earth Crisis had always been a full time touring band so we thought that we should conclude it and bring Path of Resistance back and work on that whenever we had a chance. Within a year and a half of Earth Crisis’s original ending we had new Path of Resistance songs and we were on stage headlining festivals. Scott and Dennis in California started Isolated and Bulldog, Eric and myself started Freya. Freya has done European tours, we’ve had videos on MTV, been on radio in the States. We’re working on our fourth album now so I think we’ve accomplished a lot between that point and now. 

A few years ago two of Scott’s younger brothers who were teenagers said to Scott, ”-How about bringing Earth Crisis back? We never got a chance to see it because we were like 11 years old at the beginning of the new millenium”. We had been getting offers for years to play shows and we felt, ”-Why not?”. So we played the Maryland Metal Fest with Tyrant, Too Pure to Die and Have Heart and it was amazing to see guys in their 30’s coming out supporting the band as well as guys in their young teens who grew up listening to us. When we played that show it all felt very very natural and we always figured that we at some point would bring Earth Crisis back after our children had grown up and we were free to be on tour full time again. 

What has really allowed us to do the band again is technology. Bulldog lives in North Carolina, Dennis lives in Buffalo, Scott lives in California, we’re all scattered throughout the US now. Scott has his own recording studio and so does Eric, so they composed songs and emailed things back and forth and then worked out beats with drum machines. We put the album together over the course of two years and we went in and recorded it last november. It’s called ‘To the Death’ and it’s coming out on Century Media here in April 2009 in Europe and in May in the US. We did a US tour last year, we went to South America, we played some festivals in Europe. 

This year (2009) we are going to do a lot to promote the album. We’re going to play throughout Europe and the US and we’re going to Japan as well. It’s a full force vegan straight edge album. Musically I would say it’s a mixture of ‘Destroy the Machines’ and ‘Breed the Killers’ and lyrically it’s very much akin to ‘Destroy the Machines’. 

Did you find each other on a musical level after the 7 year hiatus? Has the song writing process changed during these years?
We worked on Path of Resistance straight through that time. The Path has played festivals in the US from coast to coast and we’ve also been over to Europe too so nothing was really all that different.
So you were actually never apart during those years?
No, not at all. We had been working on getting Path of Resistance and Freya ready six months before Earth Crisis originally broke up.

Almost 7 years after your breakup you have a new record coming out with Earth Crisis. There’s obviously been a shift in generations of people listening to hardcore music. How do you want ‘To the Death’ to be received by people who are not familiar with your older stuff?
For some people this probably will be their first Earth Crisis record. Most of our albums have very specific themes. ‘Destroy the Machines’ is about promoting veganism and environmentalism and describing the sacrifices people in Earth Liberation Front or Animal Liberation Front made over the years in regards to endangering their own freedom so that the world and animals could be saved from people who would destroy or exploit them for financial gain. ‘Gomorrah’s Season Ends’ is more about freedom struggles whereas ‘Breed the Killers’ and ‘Slither’ are looking in to the future and try to offer solutions to different problems and showing worst case scenario examples of what could happen to the natural world or humanity if the greed is allowed to go on unchecked. This new album, ‘To the Death’, is a mixture of all those different things. The title comes from a line of one of the songs that says ”Vegan for life, vegan to the death”. Meaning that this is more than a mentality or lifestyle, it’s a commitment to separate ourselves from things that involve cruelty to animals. 

Dividing your time between Freya and Earth Crisis, how do you get time and most important how do you get inspiration to handle the vocal duties in two bands at the same time?
I have been busy with writing over the last three years. We wrote the Earth Crisis album, I wrote an album with a new band I started called Vehement Serenade which has Jamin from Sworn Enemy on it, Mike Couls from Agents of Man and Merauder, Pauli and Eddie from Sub Zero. That full length is done and is coming out on my record label Krom Records, hopefully in the end of this year. So it’s Vehement Serenade, Earth Crisis and we’re in the process now of finishing music for the next Freya album. So between doing the bands and working on the label, it has definitely kept me out of trouble. 

When writing lyrics in general, how do you decide what band to use them in? Do you have different topics and ideas to go with both bands?
Vehement Serenade is more personal and a lot of those songs are a vent for my anger or a way to experiment musically. Earth Crisis is very much, as always, focused on promoting our vegan straight edge beliefs. Lyrically the Freya songs are very diverse one from the next in the sense that we can have a song like ‘All hail the end’ about indians in Central and South America viewing the future or songs about norse mythology. Anything can be touched on with that band. Some of the songs are about spirituality as well. 

Do you want to talk about why you guys left Victory Records and signed with Century Media?
It’s very early in the relationship to be able to say much about Century Media but so far we’ve heard a lot more yes:es than no:s whereas with Victory it was like 99% no at anything requested. I’m glad that Earth Crisis is on a label that seems a little more appreciative and knock on wood, it’ll work! 

Alright, that pretty much covers what I wanted to ask you. Thanks Karl!
Thank you Johan! 

Kolla upp Earth Crisis på Myspace och Spotify