Mattias Rasmusson är mannen som praktiskt taget lever i en turnébuss. Sådan är min bild av Mattias, trumslagarpojken som hunnit turnera världen över med flera olika band. Jag har aldrig riktigt lyckats hänga och umgås med honom men Mattias har liksom alltid funnits i den svenska hardcore-scenen. Sedan jag började gå på spelningar i unga dagar så har jag med jämna mellanrum stött på Mattias, både på spelningar i Sverige och utomlands. Har alltid uppfattat honom som en stabil kille med hjärtat på rätt plats. Idag hittar du honom bakom trumsetet i Dead Vows och Blessings, bakom gitarren i Anchor och med basen i The Eight Arms. Jag är mycket stolt och att få presentera Mattias svar på intervjun och jag kan egentligen inte tänka mig en bättre kandidat att berätta om sina erfarenheter bakom trumsetet. Bring it on!
– Berätta om hur och varför du började spela trummor
Jag tror att ett frö såddes i mig när jag och brorsan brukade glo på GUNS N ROSES-live-videos som ungar. De fick mig att vilja spela musik och vid något tillfälle kom jag på att man kunde trumma på knäna eller allehanda prylar som kom i min väg. Därifrån dröjde det dock väldigt länge innan jag började försöka förverkliga det hela och om det hade kännts lika autentiskt att spela luftgitarr hade jag kanske aldrig peppat trummor heller. Slash och Anders Limpar var mina idoler på den tiden så vem vet hur det hade kunnat sluta. Det var i vilket fall som helst någonstans där och på det viset som det började. Tror jag satt bakom ett trumset i 8:an första gången. Spelade i ett eller två bedrövliga hc-band hemmavid ett kort tag och plockade upp det igen ett par år senare runt 2001 efter att ha försökt mig på att sjunga i ett par band. Sedan dess har jag försökt veta mina begränsningar och hållt mig till trumpallen. Det började med SET MY PATH, fortsatte med SEPTEMBER MALEVOLENCE och THE SMACKDOWN där jag verkligen fick möjlighet att utvecklas mycket. Spela snabbare(!) och turnera mer än vad jag gjort tidigare. Vidare hamnade jag i DEAD VOWS och ANCHOR som fortfarande finns. De enda banden jag fortfarande trummar i idag är DEAD VOWS och BLESSINGS dock.
Jag tror att ett frö såddes i mig när jag och brorsan brukade glo på GUNS N ROSES-live-videos som ungar. De fick mig att vilja spela musik och vid något tillfälle kom jag på att man kunde trumma på knäna eller allehanda prylar som kom i min väg. Därifrån dröjde det dock väldigt länge innan jag började försöka förverkliga det hela och om det hade kännts lika autentiskt att spela luftgitarr hade jag kanske aldrig peppat trummor heller. Slash och Anders Limpar var mina idoler på den tiden så vem vet hur det hade kunnat sluta. Det var i vilket fall som helst någonstans där och på det viset som det började. Tror jag satt bakom ett trumset i 8:an första gången. Spelade i ett eller två bedrövliga hc-band hemmavid ett kort tag och plockade upp det igen ett par år senare runt 2001 efter att ha försökt mig på att sjunga i ett par band. Sedan dess har jag försökt veta mina begränsningar och hållt mig till trumpallen. Det började med SET MY PATH, fortsatte med SEPTEMBER MALEVOLENCE och THE SMACKDOWN där jag verkligen fick möjlighet att utvecklas mycket. Spela snabbare(!) och turnera mer än vad jag gjort tidigare. Vidare hamnade jag i DEAD VOWS och ANCHOR som fortfarande finns. De enda banden jag fortfarande trummar i idag är DEAD VOWS och BLESSINGS dock.
– Har du någon ”trumidol”? Någon som är exceptionellt intressant som du har som förebild?
För länge sedan hade jag sagt David Sandström, Dennis Merrick från EARTH CRISIS eller Tim Redmond från SNAPCASE. De har alla betytt mycket. Men nu för tiden jag vet inte. Thomas Hedlund har jag alltid gillat. Han kan allt och är jävulskt smakfull tycker jag. Bill Stevenson har ett väldigt karismatiskt sätt att spela på också, han gillar jag. Jag måste säga att jag på senare år tappat beundran och fascination för teknisk brilljans och flash dock. Det jag peppas mest av nu för tiden är sväng och hjärta snarare än teknik.
För länge sedan hade jag sagt David Sandström, Dennis Merrick från EARTH CRISIS eller Tim Redmond från SNAPCASE. De har alla betytt mycket. Men nu för tiden jag vet inte. Thomas Hedlund har jag alltid gillat. Han kan allt och är jävulskt smakfull tycker jag. Bill Stevenson har ett väldigt karismatiskt sätt att spela på också, han gillar jag. Jag måste säga att jag på senare år tappat beundran och fascination för teknisk brilljans och flash dock. Det jag peppas mest av nu för tiden är sväng och hjärta snarare än teknik.
– Hur värmer du upp inför en spelning? Har du speciella rutiner som du alltid följer?
Jag värmer verkligen aldrig upp, trots att jag vet att jag borde. Speciellt när man skall banka och slå 50 dagar i rad kan ju det vara en bra grej att inte bara sätta sig och slita. Har lovat mig själv att jag skall börja göra det men å andra sidan finner jag aldrig riktigt tiden. Det är alltid något man måste göra innan spelning. Rigga på sin skit eller hjälpa någon annan rigga på sin skit och allt.
Jag värmer verkligen aldrig upp, trots att jag vet att jag borde. Speciellt när man skall banka och slå 50 dagar i rad kan ju det vara en bra grej att inte bara sätta sig och slita. Har lovat mig själv att jag skall börja göra det men å andra sidan finner jag aldrig riktigt tiden. Det är alltid något man måste göra innan spelning. Rigga på sin skit eller hjälpa någon annan rigga på sin skit och allt.
– Vad spelar du på för utrustning?
Ett gammalt dassigt Pearl Export jag fick av en vänlig själ under SMACKDOWN-dagarna. Det stod i ett förråd täckt av BATTERY-klibbor. Jag tackade och tog emot Sedan dess har jag misshandlat, demonterat, slipat, oljat och slipat igen för att lacka det. Inget att skriva hem om men det låter ok och har tagit mig igenom 400 spelningar och inspelningar på en höft så det finns en hel del kärlek i det. Kaggen låter stabilt och med en bra virvel till funkar det fint. Det enda jag någonsin köpt är cymbaler. Kör mestadels på Zildjan Avedis-serien. Gillar den. Låter bra, låter mycket, någorlunda allsidiga, lagom pris och klarar mycket stryk. Allt jag spelat på innan slog jag sönder på en kafferast.
Ett gammalt dassigt Pearl Export jag fick av en vänlig själ under SMACKDOWN-dagarna. Det stod i ett förråd täckt av BATTERY-klibbor. Jag tackade och tog emot Sedan dess har jag misshandlat, demonterat, slipat, oljat och slipat igen för att lacka det. Inget att skriva hem om men det låter ok och har tagit mig igenom 400 spelningar och inspelningar på en höft så det finns en hel del kärlek i det. Kaggen låter stabilt och med en bra virvel till funkar det fint. Det enda jag någonsin köpt är cymbaler. Kör mestadels på Zildjan Avedis-serien. Gillar den. Låter bra, låter mycket, någorlunda allsidiga, lagom pris och klarar mycket stryk. Allt jag spelat på innan slog jag sönder på en kafferast.
happiness is all the rage 